Några av Havsresans dykare besökte idag ett industriavlopp. Denna industri har gjort mycket för att reducera sina utsläpp av industrikemikalier till havet, man har effektiviserat och förbättrat sin tillverkningsprocess på flera sätt, minskat utsläppen av koldioxid, man arbetar med grannkommunerna för att ta tillvara spillvärmen för uppvärmning, och framställer Svanenmärkta produkter.
Nära utsläppet låg denna säl, som lever på fisken som växer upp här. Allt fiskarna får i sig, hamnar i sälen. (Och i oss, om vi äter fisk härifrån). I ett tidigare inlägg såg vi hur fisken i Hanöbukten kan må.
Havs- och Vattenmyndigheten har nyligen kommenterat några undersökningar av ett enzym i fisk som kallas EROD, som man menar är ett mått på hur hur hårt levern i fisken får arbeta med att bryta ner miljögifter. Proverna är tagna i området runt industrin, och utvärderingen säger att mätningarna visar ”inga effekter som skiljer sig särskilt från kontrollstationerna i Östersjön.”
Om nu EROD är den tydliga indikator vi önskar oss, och bortsett från att det skulle kunna vara så att även kontrollstationerna är påverkade, så vill man med detta visa på att just denna industri kanske inte är orsaken till de problem vi kan se i Hanöbukten.
Antagligen gör just det här företaget mer än vad som krävs av dem i de tillstånd de fått. Men företag måste alltid prioritera andra saker än havsmiljön, t.ex. att göra produkter som går att sälja, till ett pris som någon vill betala. Våra politiker sätter därför upp mål och skapar regler, som myndigheterna tolkar och tillämpar för att skapa ramar som företagen måste hålla sig inom.
Företagen följer (oftast) de uppställda villkoren, och ibland är de till och med bättre än vad som krävs. Till en viss gräns. Och vi får bra och billiga produkter. Tror vi.
Problemet är att vi inte betalar alla kostnader när vi köper deras varor. Vi betalar inget för ett förstört hav. Miljön i havet har fått sitta emellan i alla år, och det finns naturligtvis en gammal skuld att betala av på, även om man idag försöker göra bra saker. Vi vet också att alla företag inte är lika duktiga, och reglerna skiljer sig åt i olika länder.
Självklart gör en enda industri inte att Östersjön havererar. Men summan av alla små och stora utsläpp (tillåtna eller ej) från de över 80 miljoner människorna, de tiotusentals industrierna, jordbruken och de andra förorenarna runt Östersjön har under det senaste seklet skapat dagens totalhaveri.
När man ser bilderna på vad ett företag som tillverkar Svanenmärkta produkter har tillstånd att släppa ut i Östersjön, kan man ställa sig frågan om vi inte måste börja bli ännu mer strikta när tillstånd delas ut, och till och med börja ompröva gamla. Kom ihåg att just det här företaget idag beter sig mycket bättre vad de egentligen är tvungna till – ändå ser det ut såhär. Det finns andra som påverkar mycket, mycket mer. Vi måste också fundera på hur vi själva beter oss.
När banker beter sig illa och skapar situationer som nästan välter världsekonomin, då samlas politiker till krismöten, agerar snabbt och kraftfullt, sedan är det bara för oss alla att betala och se glada ut. Något år senare gör bankerna rekordvinster igen.
När vi påverkar själva vår livsmiljö, då händer det inte så mycket. Visst snackas det, men det blir inga konkreta åtgärder. Kan det vara så att det påhitt som ekonomi och pengar är anses vara viktigare än den riktiga världen, den vi lever i?
Det är dags att göra något; vi kan inte vänta längre. Det är val i höst. Ta kontakt med någon riksdagspolitiker och ställ frågan: –Hur mycket är du beredd att satsa på havsmiljön? Hälsa från sälen i Hanöbukten.
